cárcel con vistas.
Ännu en fredagkväll utan
dig. Borde ha blivit en vana
och nog är det så fast jag
kommer aldrig att vänja mig
och vill inte heller. För gamla
sopor som förstörde doften
av husfrid, en säng som
såg ut precis som när någon
klev ur den imorse och ett
berg av disk. Ett uns av
lycka signalerades via
en mobiltelefon men ganska
snart vändes allt och det
nya lakanet i sängen blev
alldeles vått. Vått av
tårar som aldrig ville
sluta droppa. Dripp dropp
dripp dropp dripp
En fredagkväll med
min favorit Pascal
Gaigne i ett
blåsigt Göteborg.
Hu vad jag är trött
på det här.
toner från ett piano fyller ett rum så mörkt.
I en sång sjunger
han att det är så
sent att det bara är
han & Gud vakna och
alla sover som barn. Förutom
han, Gud &
jag.
Jag tittar ut genom
fönstret jag aldrig drar
för om natten för jag vill
inte missa det vackra
som sker därute fast det
är natt och jag tänker på
allt som hänt, händer och
ska hända.
Det är spännande och
fullt av möjligheter. Allt
är roligt tillsammans med
dig och det här kommer
att bli säkert så bra
vi vågat hoppas på. Endast
tiden utvisar när turen
hamnar på
oss.
Upp som en sol, ner som en pannkaka.
... Så känns det idag.
Men det hade funnits saker som hade varit värre. Och allt kommer bli
bra
till
slut.
Det smärtar
liksom ändå
mer att du
är
borta.
han slängde sin blåa kapuschong mot vinden och for iväg. På andra sidan havet.
Säg mig är det du, som sätter
spår i mina tankar, i min kropp,
i mitt hjärta, i mina kläder, i mitt
kylskåp, i min garderob och i
min brevlåda?
Är det du som blandar upp
alla rosaröda kulörer med ditt
gröna, bruna och svarta? Dina
favoritfärger har du sagt. Är det
du som fyller kylskåpet med
silvriga små aluminiumburkar
med makrill i tomatsås och
tonfisk som du brukar ha
på din macka? Är det du som
dämpar sandelträdoften av min eau de
toilette med din egen myskdoft signerad
Calvin Klein?
Är det du som tar över brevlådan med
pensionsavtal och lönespec:ar bland
mina oviktigare brev med
studenterbjudanden och gratis
tamponger?
Är det kanske även du som lämnar
spår av små lappar, kvitton på saker som
faktiskt bevisar att du också en gång har bott
i den här staden och som ristar spår djupare
än vad en
bläckpenna på post-it-lappar kan göra?
Om det är du, vill jag att du och jag träffas imorgon
klockan elva. Och alla spår efter dig behåller jag
tills du kommer
tillbaka.
Memories from another time.
Det kommer snart börja växa potatis ur dig sa
världens finaste när jag sa att all potatis redan var
slut och jag köpte en påse igår. Jag älskar potatis.
Fast inte lika mycket som jag älskar den personen
som sa det och idag är det på pricken tre år sedan
jag blev hembjuden på scones till denna fina
människa.
Mycket har hänt. Väldigt mycket. Jag har förändrats,
säkert han också. Vi. Livssituationen och synen på
saker. Men en sak känns så bra och det är att vad som
än sker, vad jag än gör, vart jag än bor så kommer jag
alltid ha denna människa i min ficka. Det är en sådan
ficka som inte tillåter något att ramla ur. Och den
kommer aldrig att spricka.
Oavsett hur mycket den
fylls med. Det har jag
bestämt. Redan den femte
november tvåtusennio. När livet tog
en annan vändning för en ekonomistudent i
lilla staden Jönköping.
Jag läser gamla blogginlägg från den
hösten. Blir nostalgisk och har en
pirrande och härlig känsla i magen från den
tiden. Jag ångrar ingenting av det där. Hade
jag inte varit där hade inget av allt det andra
fantastiska skett.
Det var en av dem allra bästa
höstarna i hela
mitt liv.
Kvällstankar under regntunga skyar och öron som det ryker ur.
Och där, till en stad så blöt att man kan duscha på gatan.
Där människor trängs bland sönderblåsta paraplyn, och regnet piskar ner från skyn.
Det är här vi bor, du
och jag, fast mest jag.
Ofrivilligt.
Från bilder på internet jag beundrar vyer och hav det vackraste jag sett och snart vet jag att där blir mitt hem. Oh alla människor som har fått skapas till denna värld med vackra ansikten att titta på och friska kroppar som inte ska förstöras med alkohol och nikotin, ögon att beundra med, mun att pussas och prata med och ett hjärta fyllt med kärlek att ge och ta emot. Sluta stressa och förstör din kropp, bit ihop, uppskatta livet och börja inse att livet har ingen annan mening än den vi själva ger det. Stanna upp, andas och tänk- vart vill du nå?
Det är när du tror på dig själv som du kan röra vid stjärnorna.
glittrar förbi från gatornas ljus
Och när tandborsten fått uträtta sitt för kvällen är det
dags att krypa ner i en säng som är kall där
smulorna under täcket är den enda indikation på att det
en gång funnits liv där. Två dagar har gått.
Och cirka fyrtiosju stycken är kvar.
Fyrtiosju dagar tills livet i sängen ska
sprudla igen och smulorna
få fler kompisar. Tills dess gnuggar jag dem mellan
pekfingret och tummen och tänker att om smulorna
hade ögon och minne hade dem också kommit ihåg
och sett att det en gång funnits liv från ytterligare
en människa i den
där sängen.
I den där sängen. Med ett vitt lakan som alla andra sängar. I
en liten lägenhet i ett stort hus. På en gata i ett tyst
område någonstans i Göteborg. I en stad vid ett
hav. I en världsdel på ett jordklot som pulserar från miljarder
andra människors liv.
Men det som jag och smulorna får bevittna är glittret från
ljuset som gatlyktorna sänder och tystnaden bryts från en
granne som kissar hårt i sin toastol.
Ikväll är det jag och smulorna. Vi. I
vår säng.
Vi som blir belysta av ljus från
Göteborgs stads gator. Där. Utan
dig.
Godnatt.
basta ya!
En vecka som bara rann förbi.
Hårt arbete med sandpapper,
tangentbord, papper och
pennor. Fingrar som är alldeles
uppskrapade.
För övrigt har jag inte så mycket
att skriva för mitt huvud är kruttorrt
på tankar efter en helg nog så
lång. Och nu är jag helt slut.
Potatissoppan är uppäten och
juicen är slut. Hejdå helg och hej du
nya vecka.
I veckan är designkursen över och
nästa vecka materialen. Det går
fort. Och det gör mig rätt så
glad.
Godnatt
so damn fucking irritated.
Jag har lack of inspiration, kör
ner i huvudet i skolböcker och försöker
bita ihop för att göra klart skiten. Jag
vill till min dröm. Drömmen om det soliga
landet söderut, där jag ska sitta i min trädgård
och blicka ut över havet, min soldränkta terrass
med träd fulla av oliver, citroner och apelsiner. Jag
ska ha ett vitt hus byggt av sten och jag ska bjuda
in min familj och vänner som jag tycker om. Jag ska
rita hus och suga i mig massor av häftig design och
coola klädmärken och jag ska säga jag älskar dig
tusen miljoner gånger för att jag gillar att säga allt som
jag tänker.
Hur kan man vara tillsammans med någon man inte
kan se sig själv med i framtiden? Det är en gåta hur
man kan göra saker bara för att och vad jag önskar
att jag kunde få känna en stark känsla vad livet
innebär. Något som är mycket större än vad andra
tycker och tänker och folk som försöker vara så
stjärtiga och trevliga hela tiden. Jag orkar inte
sånt. Vill bara bort till min dröm, samtal med
krullhåriga, blonda, bruna, rödhåriga kompisar
som bara är och jag blir så jävla arg när mina
sista par trosor är använda och när det alltid
regnar och jag har blöta kläder och trasig mobil
som jag inte hör vad folk säger i. Jag ber till Gud
fast jag inte tror så värst mycket på honom vill
jag inbilla mig och jag bara ber, längtar till att
bli klar med skolan, kasta mig ut från en pytteliten
lägenhet ingen kan bygga saker i och flytta bort
från den regnigaste staden jag någonsin bott i. Börja
leva. Leva alldeles
på riktigt.
las ventanas desnudas.
Oh en måndag med regnstänk så tunga så piskande att fönstrena jag
putsade i somras redan blivit smutsiga igen och all min tid jag lägger på
att hålla rent- putsa, diska, damma, torka och sopa bara går till spill. Av
lathet sitter jag kvar på golvet och tittar ut genom fönstren och låter regnet
sköta sitt. Jag inser att jag inte kan kontrollera, styra eller
påverka allt som sker.
Hur mycket jag än
vill.
Hey you outsider!
Det här är så
himla tråkigt.
Jag har snart dygnat
i min randiga pyjamas
och jag känner mig
uttråkad, ensam,
lycklig, ledsen, sjuk,
glad och udda. Allt flödar
genom mig på en
och samma gång.
Jag lyssnar på toner
av harpa och piano
och tänker på världens
bästa människa som
just nu är i Dublin. Jag
vill att han ska komma till
mig. Eller allra helst, att vara
tillsammans. Vart som helst.
Fina Göteborg, du kan nog
aldrig bli min stad. Som A säger
"för oss är detta bara en hållplats till
en dröm". Och jag vill också
söderut. Ännu närmre havet.
Jag är trött på att kallas student och jag skulle
aldrig trivas om jag levde livet enligt stereotypen
för ett äkta studentliv. Bara ordet
studentliv låter urtrist. Jag trivs med att
gå till skolan- göra vad jag ska och gå hem
och ha ett liv vid sidan av.
Jag har ett tydligt mål med varför jag är
här. Sådan är jag. Extremt målmedveten.
Många har svårt att förstå, tycker att man
är udda, men jag förstår heller inte dem
så det är inget att lägga energi på.
Jag är jag och tycker att det viktigaste är
att följa sitt hjärta och samvete. Att passa in
ett fack för någon annans skull eller att göra
saker som förstör min kropp och mina mål,
det skulle vara värre än allt annat.
Det finns det så många andra därute som klarar
av mycket bättre än jag.
Fantastiskt.
Jag är hemma, länsar en godispåse och
har öppet fönster. Jag studerar hur björkens
löv rör sig i den kyliga vinden och hur deras
kulör börjat skifta i gult.
Grannarna grillar nere på
gården och där står par med sina
barn som pratar om söta saker
och människorna skrattar och
ser så
tillfreds ut.
De har tjocka jackor och
papporna har grilltänger och
barnmössa i handen.
Dagens multi-taskande
pappor tänker jag. Och en
pappa försöker sätta på
sin son mössan för att han
inte ska bli kall. Men han
vill smita och blir arg.
vill smita och blir arg.
Plötsligt sätter någon på
mystiska toner med franska
röster och jazzig touch som får
mig att rysa av välbehag.
Och det är vackert. En sådan
enkel kväll fylld med kärlek man
önskar aldrig tog slut.
Mon ballon rouge.
Ligger i en säng och
stryker pennor i alla
möjliga färger över
ett vitt papper. Det
är så fint och jag
kan rita vad jag känner
för i hela världen. Vem
skulle stoppa mig?
Jag ritar många
många
många människor.
För det finns
många människor
i världen. Korta, långa,
smala, tjocka, mörka,
ljusa, korthåriga och
långhåriga och några
gillar hundar och andra
gillar att röka. Tur att
vi finns och att vi inte
är likadana.
Souviens-toi nous qui aimons la vie
Le lait chaud, la cannelle et l'eau claire
À présent nous buvons toutes les nuits
Un nectar
Au goût amer.
En ljummen sommarvind sveper in genom ett vidöppet fönster. Vinden smeker min hy till tonerna av Springsteens "dancing in the dark", och jag hör folkets jubel och bossens sång väldigt väl från min säng. Så är livet på en pinne enligt mig, en lördagkväll i juli. Med världens bästa människor runt omkring mig. Nöjd kallas det. Godnatt.
libertad y tal.
Hej!
Att sitta vid ett köksbord och äta
färska jordgubbar med mjölk en
vanlig onsdag efter jobbet kan
kännas gott, mysigt, friskt,
kul, somrigt, snuskigt, lovande
och
när jag vill beskriva det med
ett ord.
Så är det underbart.
Ännu mer underbart när timmarna
snart slår över till torsdag. Fastän
mina tankar redan befinner
sig på imorgon. Då får jag träffa
en människa som jag är
väldigt kär i.
Det känns som flygande flugor i
min mage, mitt huvud och i mitt
hjärta när jag tänker på dig.
visdomsord.
"Över hälften av ett projekts resultat kommer från vad du går in med för inställning".- Albin.
Jag älskar att du är smart, ger mig energi, gör mig glad, låter mig växa åt det håll jag vill, ger mig styrka, är speciell och har samma framåtanda och målmedvetenhet som jag. För att du inte liknar någon annan och står upp för dig själv.
Och du är så väldigt väldigt viktig.
Friday.
Och så kom ännu en dag med regn som piskar i backen. Är det samma regn som piskar mot mitt hjärta eller är det alla tankar som susar runt från huvudet? Det känns tungt när hjärtat och huvudet säger två olika saker.
Och jag önskar att jag kunde fly. Fly hela situationen. Skratta åt den och åt andra som tar den för hårt.
För det finns saker som är värre.
Som att förlora de man älskar.
Att göra saker som bara andra vill man ska göra.
Att inte kunna se.
Inte kunna känna.
Lukta.
Höra.
Uppleva allt vackert som finns i den här världen.
Det vore värre.
Och jag önskar att jag kunde fly. Fly hela situationen. Skratta åt den och åt andra som tar den för hårt.
För det finns saker som är värre.
Som att förlora de man älskar.
Att göra saker som bara andra vill man ska göra.
Att inte kunna se.
Inte kunna känna.
Lukta.
Höra.
Uppleva allt vackert som finns i den här världen.
Det vore värre.
a Malmö.
Det är jag & månen ikväll också.
Det är något speciellt med den.
Får mig att rysa,pirra inombords, känna en
härlig känsla i magen och alltid
alltid får den mig att tänka på den
magiska platsen under olivträdet vid
poolen i en spansk trädgård där jag
tillbringade många timmar i mån-
ljuset en sommar för tre år
sedan...
Nu: Väskan är klar and so am I! Blir några timmars sömn iaf innan tåget går 06.53.
bisous.
os echo de menos un montón.
Jag tycker om när solen skiner och att låta dess strålar bränna i min hy.
Jag tycker om att sjunga tyst för mig själv på bussen mot jobbet och låtsas att jag sitter i en jet-buss som ska köra fel och aldrig stanna vid Axvalla Travbana utan vid Plaza Santa Ana i Granada.
Jag tycker om blattarna på jobbet för att de skojar och drar fräckisar.
Jag tycker om att tända endast värmeljus när jag duschar.
Jag tycker om att gå i flera timmar i storstäder och titta på vackra husfasader och olika människor.
Jag tycker om att ligga på golvet och lyssna på Satie och titta upp mot stjärnorna genom fönstret.
Jag tycker om att få brev från fina människor över hela världen och analysera allt de skriver om.
Jag tycker om att planera resor och besöka människor.
Jag tycker om att vara på resande fot och att lämna hemmaplan.
Jag tycker om att dansa balett för att jag känner mig vacker och fri.
Jag tycker om att rita framtidsträd där jag ritar stammen som början och grentopparna som målen där jag har plan A, B och C för vad jag ska lyckas med i mitt liv. 
Source
Source
